måndag 8 december 2014

Lucka 8 - Viktiga, viktiga...profession och uppdrag

Från två håll, från Petra som utbildar sig till pedagogista och Marie, förskolechef fick jag en länk på mailen, viktigt tänkte jag, och läste, och vi vill gärna dela detta vidare!  Varför inte läsa och fundera tillsammans om det viktiga innehållet i inlägget?

I korthet handlar det om förskollärarens uppdrag och tillbakaerövrande av professionen och detta är jag säker på att vi kan vidga till att gälla även lärarprofessionen, specialpedagogprofessionen och andra också.

Författaren är lärare, förskollärare och verksamhetsutvecklare i Västra Göteborg, Erika Kyrk Seger. Hon bloggar om IKT i förskolan, bland annat...på  http://larandeframtid.com/

Vi får ibland känslan av att professionerna i förskolan (och skolan) är i svajning. Många är slitna, trötta och de negativa rösterna överröstar ofta annat. Erika beskriver att på arbetsplaserna (förskolorna) finns ett "missnöje över förutsättningar som man upplever inte finns, det finns en bitterhet över att yrket kanske inte blev som man trodde, det finns ett behov av att uppskattas och glädjas tillsammans på arbetsplatsen.
Hon tar upp att vi måste prata om professionen – vi har ett uppdrag i vår tjänst och vi kan inte välja bort till exempel dokumentera, utgå från barnens intressen och behov och vi får inte låta bli att reflektera över verksamheten. Hon sträcker sig så långt att hon skriver att om någon motsätter sig detta måste hon eller han söka sig ett annat yrke. Det finns kanske människor som har det så här och det är dåligt, både för verksamheten och dem själva.

Vilken människosyn kommer jag att förmedla till barn och kollegor om allt jag vill är att gå hem igen för att det är för många barn eller för mycket krav på dokumentation? Och hur kommer detta att påverka mig som människa – hur kommer jag att leva fullt ut i glädje?

Jag känner mig tacksam när jag möter detta – för det är ynnest att få ha varit del av verksamheter där människor tvärtom längtar till jobbet, där man tillsammans lyfter professionen till något mer än bara ”passa barn”, där man tillsammans med barnen utforskar dagen och med dem möter livet med nyfikenhet och ständig förberedelse på det oväntade. Men jag blir också ledsen för de människor som en gång i tiden valde yrket av dessa anledningar men som fastnat någonstans på vägen – och där elden för yrket numer knappast är en glödande kolbit som passionslöst möter barnen som vill lära men som inte får en motpol.
Att ta tillbaka glöden och få igång elden igen kräver mycket arbete och tålamod – processer som inte lätta varken för ”pedagogen” eller för människan bakom pedagogen.
Det krävs många kullerbyttor och kroppen kommer att vara full av lärande och värkande blåmärken.
Men vi måste fånga dessa människor – för verksamheten faller annars med dem. Vi är inte starkare än den svagaste länken och det är ett kollektivt arbete att fånga upp kolbitarna och bygga en eld tillsammans. Det är inte bara chefens jobb – det är vårt gemensamma jobb – alla förskollärare och barnskötare. Slänger även in en liten passus – är det inte dags att revidera yrkesbegreppet ”barnskötare” – för de barnskötare jag känner, sköter inte bara barn utan utforskar med dem.

Du som en gång valde yrket med de enorma möjligheterna där vi som vuxna har äran att få följa barnen i deras utforskande av världen, hur ser du på din profession, situation och framtid?
  • Hur ser samtalet ut i ert kollegium, vilka röster är starkast? (Trötta, slitna eller lust och energi?)
  • Har uppdraget förändrats? Hur?
  • Finns förutsättningar och möjligheter att anta och fullfölja uppdraget?
  • Är professionen stark? Antar vi samma uppdrag?
  • Finns det motstånd mot delar av uppdraget, som i inlägget dokumentation, och reflektion?
  • Glöder du än eller ryker det bara lite...?



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen att lämna din kommentar.